Om boken: år / Alexander Ilichevsky talar om Natalya Rubanovas prosa så här: "Språket är helt enkelt förtrollande, i den meningen att det är explosivt, tydligt, ständigt tala, berätta, älska, eftersträva, precist, transparent, frenetisk, inget överflödigt - och det är fantastiskt: å ena sidan verkar det fantastiskt, men å andra sidan - inget sådant, rasande och rusande. Det vill säga, "hatten av!" Natalya Rubanovas karaktärer har en sak gemensamt: önskan att hitta kärlek, men deras känslor är "kortlivade", även om de inte är mindre starka: hur man inte blir galen när din konstnärsfru blir kär med sin egen modell, eller vad man ska göra om man träffar Mozart själv på Jaltavallen. Eller kanske du bara ska gå tillbaka till din ungdom och träffa din själ, ex-älskare och främmande ängel?.